Att hålla på sin fasad

Det blir glest mellan inläggen här nuförtiden, hoppas ni inte förväntar er mer. Bloggen, jag och livet går på halvfart nu.
För tiden räcker inte till.
Mitt prio är att försöka umgås med min familj och mina underbara vänner,
Ja och så jobbar jag som en tok.
Men jag är nöjd med det.
Har mina svackor och livet går upp och ner. Men jag har lärt mig att hantera det på ett bra sätt och så har jag äntligen insett att ingen är perfekt.
Även om vissa vill utge sig för att vara det.
Jag försöker inte ens sträva efter perfektion länge, det skapar bara negativ stress.
Dygnet har bara 24 timmar för oss alla och vi är alla människor. Ingen bättre eller sämre än någon annan.
Jag har tröttnat på människor som tror att de är lite bättre än andra av olika anledningar. Alla kan göra misstag och det är helt ok så länge man lär av dem.
Jag ger alltid människor både en och femton chanser om de gjort mig illa.
För man vinner inget på att gå och älta gammalt groll. Det ger ett svart hål i ens själ känner jag.
Jag är förlåtande, kanske tillochmed godtrogen men jag kan oxå säga ifrån när vissa saker går för långt.
Och jag är långt ifrån perfekt.
Jag gör fel, har dåliga dagar, blir irriterad över små saker, skriker ibland på mina barn fast de absolut inte förtjänat det.
Men jag är inte sämre än att jag kan säga;
-förlåt, mamma hade en dålig dag och jag är ledsen att det gick ut över dig.
Jag ska tänka mig för och göra mitt bästa för att det inte ska hända igen.

Jag läser inte bloggar så ofta nu för tiden men det händer i bland och vissa bloggar skrämmer mig.
Där utmålas allt som så jäkla perfekt, barn och föräldrar som alltid är sams och gör allt tillsammans, gullegull med rosa skimmer... Och nej det är inte avundsjuka, men visst tusan måste en mamma/pappa i en "perfekt" familj oxå tappa tålamodet ibland, eller?

Ja jag älskar mina barn och min familj men jag behöver egen tid oxå, ibland bara jag helt själv och ibland bara få va i en eller flera goda vänners sällskap.

Mitt liv är rosaskimmrande i bland och ibland dippar jag ner i ett svart hål.
Försöker hitta en bra och jämn balans.
Och lyckas oftast ganska bra.
Jag tillåter mig att vara galet lycklig eller att gråta så tårarna sprutar om jag känner att det är det jag behöver.
Men det värsta jag vet är att upprätthålla en fasad av glädje när glädjen inte finns där. Så är det i perioder. ( maybe manodeppressiv;)

Hur har ni det, lever ni ständigt i det rosa fluffet eller dippar ni oxå ner i det svarta ibland?