Välkommen.

Välkommen in, här bor vi.
Känner att nu trivs jag, storstädat, fixat och planterat på uteplatserna.
Fått fina blommor och en trisslott dagen till ära. God grillad mat och så lite vin/te med världens bästa vänner. Ja så var ju lilla katten Rolf med på ett hörn såklart.
Härligaste helgen på länge!

Mors dag

Söndag morgon, solen skiner och det är redan 19 grader varmt.
Jag älskar den här årstiden, den är ljuvlig.
Att kunna gå ut i linne och shorts med morgon kaffet.
Dofterna, färgerna, värmen, underbart!
Idag är det visst morsdag, inget vi firar så där jätte mycket. Men en fin bukett rosor har jag fått:)

Den här helgen blev allt det jag hoppats på, har haft tid att umgås med familj och vänner, storstädat hela mitt hem, röjt i ordning på uteplatserna och självklart har jag hunnit med både kaffe och vin i solen.
Man blir så full av energi när vädret är så här.
Idag ska vi plantera, blommor och olika örtkryddor, för att skapa den där extra mysfaktorn på våra uteplatser.
Life is good!

Snart fredag:)

Wihu!!
Imorgon är det äntligen fredag!
Har haft en sådär vecka när man inte riktigt räcker till.

Vi gör om på jobbet, flyttar runt på de olika avdelningarna. Det innebär många timmars slit. Har åkt hemifrån redan vid kvart över sex, vilket för mig är astidigt!
Jobbat som en tok fram till fyra-fem.
Sen har det varit föräldramöte, dansuppvisning, fixa och trixa till diverse utflykter som barnen har i skolan.
Puh! Vilken lång vecka det har varit.
Men snart är det som sagt äntligen fredag och jag har en ledig helg och en ledig måndag.
Då ska jag ta ikapp förlorad tid med barnen, fika med gamla morfar, ta hand om det försummade hemmet där skiten samlats på hög de senaste två veckorna och ett och annat glas vin i kvälls solen ska jag nog hinna med också:)

Usch!

Finner inga ord.
Konstaterar bara att ord kan göra förjävla ont ibland.

Om min son

Min älskade lilla prins är den mest godhjärtade jag vet. Han är en alldeles underbar unge som alltid har en kram eller ett vänligt ord.Han har humor och tycker om att få andra att skratta.
Han har det härligaste skratt jag vet.
Han är artig och väluppfostrad får vi alltid höra av de som känner oss (och även av andra)

Sen har han ju sina sidor han oxå. Han kan reta gallfeber på mig och vara uppkäftig som få.
Ibland är vi som hund och katt.
Han har ett jäkla humör ibland.
Precis som alla andra barn.
Men det hör till.

Ett tag nu har han haft det jobbigt i skolan. Har sagt att han hatar skolan och att han inte vill gå dit. På lektionerna har han pratat för mycket och stört de andra barnen. Hans uppkäftiga sida har visat sig för lärarna med. Vi har fått många telefon samtal hem om detta.
Vi har pratat och undrat. Känt oss som dåliga föräldrar.
Våran prins som förut älskade skolan och läxor.
Vad hade hänt, tänkte vi?
Vad har vi gjort för fel?
Vi har pratat med vår prins och han har förstått att han gör fel. Men endå inte haft något riktigt svar på varför han pratar när han vet att man inte ska. Och han vet oxå att det är fel att vara uppkäftig mot lärare.

Men häromdagen brast det för honom.
Han berättade gråtande för sin pappa om två barn som var elaka mot honom.
Kallade honom för fula ord, gav taskiga kommentarer om hans utseende och hans kroppsdelar.
Barn som vi trodde var hans kompisar.
Vi blev chockade. Pratade med skolan som lovade att hjälpa till och prata med de här barnen.
Och vet ni, det verkar ha ordnat sig.
Sonen är mycket gladare och börjar tycka att skolan är rolig igen.
Så underbart.
Det uppkäftiga kämpar vi vidare med och det blir mindre och mindre konflikter.

Jag är helt medveten om att barn är elaka mot varandra ibland.
Min son är ingen ängel. Inte alls.
Han kan han oxå, det vet jag.


Tänk om världen kunde vara lite annorlunda ibland.
Ett vänligt ord istället för en dum och onödig kommentar.
Så tänkvärt för både vuxna och barn tycker jag.

Snart..

Hej hörrni!
Oj vad tiden går fort.
Snart slutet på maj, underbara månad.
Snart skolavslutningar och semestrar.
Soliga och lata dagar på stranden med fika och lyckliga,brunbrända badande barn.
Semester, vilket härligt ord.

Men innan dess har jag några veckors hårt slit framför mig. Mycket jobb och tidiga morgnar. Utvecklingssamtal och föräldramöten. Utflykter hit och dit, (vilket barn var det som skulle ha fika med sig idag??)
Ibland hinner man liksom inte hålla ordning på allt hur mycket man än planerar och skriver kom ihåg lappar( som man endå glömmer var man lagt;)

Men snart, snart semester. Inga tider att passa, så skönt!
Och för första gången på länge känner jag inte av bikini hysterin. Jag har slutat att bry mig. Eller nej det har jag ju inte, men jag gör något åt det jag kan.
Tränar armar, mage, rumpa och ben. Hemma i lugn och ro. Inte stressa till något gym där man känner sig helt uttittad.
Med apparna i min iPhone ska det nog bli ordning på den här kroppen oxå!

Sova?

Mmm, man skulle kunna påstå att jag har lite svårt att sova ibland. Med betoning på lite.
Så att jag tänker att jag ska upp om ca fyra-fem timmar och börjar känna mig stressad för att jag inte redan sover.
Så klokt av mig, det gör ju att jag somnar fortare, haha!!
Men sova kan man ju göra när man blir gammal, har jag hört. Och där är jag tydligen inte än.( hörde du det, åldersnojan?!;)
Och det är ju faktiskt ganska mysigt att ligga vaken i sängen och lyssna på alla snarkningar i mitt hem, stora som små.
Långledig helg med start redan imorgon gör ju att det känns helt ok endå, trots sömnbrist.

Migrän

Det pågår en disskussion i mitt huvud. Med mig själv.
Låter konstigt men sån är jag.
Där den ena berättar för mig att det är helt okej att du ligger kvar i sängen efter många timmars migrän.
Medan den andra säger att så ont har du inte längre, gå upp och gör något vettigt. Så slött att bara ligga i sängen.

Och så tänker jag varför har jag ens den här diskussionen med mig själv?
Den skapar ju ångest.
Jag vet ju att jag ska ligga kvar i sängen och vila men den där känslan av att inte göra eller kunna göra något får mig att känna mig usel. Jag hade ju så mycket att göra idag och nu blir inget gjort.
Säkert är det jätte fint väder oxå!
Skitsöndag!
Suck!
*Inte alls bitter*
Byta huvud någon?

Att hålla på sin fasad

Det blir glest mellan inläggen här nuförtiden, hoppas ni inte förväntar er mer. Bloggen, jag och livet går på halvfart nu.
För tiden räcker inte till.
Mitt prio är att försöka umgås med min familj och mina underbara vänner,
Ja och så jobbar jag som en tok.
Men jag är nöjd med det.
Har mina svackor och livet går upp och ner. Men jag har lärt mig att hantera det på ett bra sätt och så har jag äntligen insett att ingen är perfekt.
Även om vissa vill utge sig för att vara det.
Jag försöker inte ens sträva efter perfektion länge, det skapar bara negativ stress.
Dygnet har bara 24 timmar för oss alla och vi är alla människor. Ingen bättre eller sämre än någon annan.
Jag har tröttnat på människor som tror att de är lite bättre än andra av olika anledningar. Alla kan göra misstag och det är helt ok så länge man lär av dem.
Jag ger alltid människor både en och femton chanser om de gjort mig illa.
För man vinner inget på att gå och älta gammalt groll. Det ger ett svart hål i ens själ känner jag.
Jag är förlåtande, kanske tillochmed godtrogen men jag kan oxå säga ifrån när vissa saker går för långt.
Och jag är långt ifrån perfekt.
Jag gör fel, har dåliga dagar, blir irriterad över små saker, skriker ibland på mina barn fast de absolut inte förtjänat det.
Men jag är inte sämre än att jag kan säga;
-förlåt, mamma hade en dålig dag och jag är ledsen att det gick ut över dig.
Jag ska tänka mig för och göra mitt bästa för att det inte ska hända igen.

Jag läser inte bloggar så ofta nu för tiden men det händer i bland och vissa bloggar skrämmer mig.
Där utmålas allt som så jäkla perfekt, barn och föräldrar som alltid är sams och gör allt tillsammans, gullegull med rosa skimmer... Och nej det är inte avundsjuka, men visst tusan måste en mamma/pappa i en "perfekt" familj oxå tappa tålamodet ibland, eller?

Ja jag älskar mina barn och min familj men jag behöver egen tid oxå, ibland bara jag helt själv och ibland bara få va i en eller flera goda vänners sällskap.

Mitt liv är rosaskimmrande i bland och ibland dippar jag ner i ett svart hål.
Försöker hitta en bra och jämn balans.
Och lyckas oftast ganska bra.
Jag tillåter mig att vara galet lycklig eller att gråta så tårarna sprutar om jag känner att det är det jag behöver.
Men det värsta jag vet är att upprätthålla en fasad av glädje när glädjen inte finns där. Så är det i perioder. ( maybe manodeppressiv;)

Hur har ni det, lever ni ständigt i det rosa fluffet eller dippar ni oxå ner i det svarta ibland?