Tråkiga besked

Tänk att man aldrig kan få vara riktigt glad några längre stunder...
Var med idag när J träffade sin neurolog.
Efter undersökningen konstaterade hon att J blivit sämre:(
Hon kunde inte svara på om det är tillfälligt eller inte.Hoppas,hoppas på tillfälligt!
Den progressiva MS:en som J har är lurig på det sättet.
Reflexerna var mycket sämre än de varit tidigare och värken han har kan de inte göra mer åt.
Neurologens ord gjorde ont i mitt hjärta och det var(är fortfarande) nära till tårarna.
Hon sa att alla som har den här svåra formen av MS blir så här dåliga förr eller senare och med tanke på att J haft MS så länge så var det inte helt omöjligt att försämringen är bestående.
Och eftersom han nu är så dålig så vet hon inte om de kan fortsätta med cellgifterna, då de kan göra mer skada än nytta.
(cellgifterna har ju en massa biverkningar,inte bara kräkningar och håravfall,de kan även ge en massa annat skit,hjärtat och levern kan ta skada, ja tillochmed cancer kan man tydligen få!!!)
Fan oxå vi som var så glada efter förra besöket då det syntes en förbättring!
Vi som hoppades så att det skulle bli bättre.
Varför ska det hålla på så här hela tiden?
Ett steg framåt och två tillbaka.
Har allt det där jobbiga vi gått igenom varit helt i onödan?
Ja frågorna är många nu som ni säkert förstår och svaren är få.
Nu ska en ny magnet röntgen göras på hjärna och ryggrad.
Sen ett ultraljud på hjärtat och en massa andra prover som jag inte minns.

Efter att allt detta är gjort ska hon ta ställning till om det blir mer cellgifter.
Väntan känns lång. Alldeles för lång.. 
Skitdag...

Om fredagar den trettonde

Vissa dagar minns man extra mycket. Som fredagar den trettonde.
Visst skrock säger ni och det må va hänt. Dagar blir vad man gör dom till,men vissa saker kan man inte styra över.
Som just fredagar den trettonde.
Så länge jag kan minnas har jag nog alltid varit lite drabbad av otur och framför allt just fredagar den trettonde.
Och då är jag inte ens särskilt skrockfull.
Förutom att jag spottar tre gånger när jag ser en svart katt gå över vägen, jag lägger inte nycklar på bordet, jag går inte under stegar och jag fäller inte upp paraplyer inomhus( eller okej då lite skrockfull är jag väl kanske då)
Men de senaste åren har varit lite för mycket just fredagar den trettonde.

Om jag inte minns fel fick J sin MS diagnos just en fredag den trettonde.

För ca två år sen följde jag med min cancer sjuka moster till Linköping för att hon skulle få strålbehandling.
Det blev hennes sista resa då hon föll i koma på hemvägen och dagen efter fanns hon inte längre i livet.
Det var en av de värsta dagarna i hela mitt liv. Min älskade moster som alltid funnits där. Som varit en extra mamma åt mig i hela mitt liv.
Fy vad saknad hon är.
Hon fattas mig!

Sen har vi ju dagen idag oxå. Den började ju hyfsat, förutom att J inte mått så bra.
Kom hem från jobbet och tänkte att ja för en gångs skull så har fredagen den trettonde varit helt okej.
Men så fel jag hade!
J blev sämre och sämre och fick ännu mer värk. Till slut gick det inte att undvika, han tog sig till sjukhuset för att få hjälp.
Efter några timmar här hemma fyllda med oro kom han hem igen min älskade man.
Men fick han någon hjälp då?
Nja vet inte riktigt om man kan kalla det hjälp.
Läkaren tittade i J;s journaler, ingen undersökning, suckade och skickade hem honom med en påse värktabletter!
Ja vilken fantastisk sjukvård vi har?
Och nämnde jag att det är fredag den trettonde idag?