När världen säger: - Ge upp! viskar Hoppet: - Försök en gång till!

Ibland gör det så ont i hjärtat när man lever med sjukdom.
Så ont så det nästan går sönder.
Ont för att J har så ont och mår så dåligt, för att jag inte kan göra så mycket för att hjälpa,för att sjukvårdens hjälp är obefintlig, ont för att barnen blir så oroliga och ledsna så de gråter.

Idag fick jag nog av att sjukvården är så (ursäkta språket nu) förbannat jävla nonchalanta!

Jag har sett min älskade ha så ont så länge nu och att han bara försämras,så jag ringde medicinmottagningen och frågade hur de kan hjälpa oss.
-Vi har gjort det vi kan fick jag till svar.
-Och du borde väl veta vid det här laget hur nyckfull MS;en är!
Åh vad jag blev arg! Vilket uselt jävla svar!
Jag förklarade att vi faktiskt inte fått något riktigt svar på om det verkligen är den svåraste formen av MS J har.
För ena gången får han kortisondropp mot skov, nästa gång heter det att han inte kan ha några skov pga ppms!
Nu får det vara nog!
För det kanske är så att det kanske finns någon bromsmedicin som kan hjälpa. Det hoppet kan ingen ta ifrån oss!
Eftersom vi inte kan få någon hjälp av er så kräver jag att vi får en second opinion! Ni får helt enkelt skicka en remiss till någon som kan mer!

Fick bara en massa dryga svar av den där jävla sköterskan i telefonen!

Innan jag la på så sa jag att om jag inte ser en remiss i min brevlåda snart så kommer jag att gå vidare med det här.
Jag är så galet jävla arg nu så jag vet inte var jag ska ta vägen!

Jag har valt mitt yrke för att jag älskar mode, lite ytligt kanske men jag älskar att jobba med det jag gör!
Att jag sedan får betalt för att göra det är ju en ren bonus.

Så då funderar jag om man väljer att jobba inom vården gör man det bara för att få sin lön i slutet av månaden?
Väljer man inte ett sånt yrke för att man vill hjälpa människor?
Eller är jag helt naiv som har trott att man väljer ett vård yrke för att hjälpa och stötta sjuka människor?

Jag vill svära långa, jättelånga ramsor med de fulaste ord jag kan, jag vill slå den där jävla dryga sköterskan på ett ställe där det gör riktigt ont och jag vill skrika högt till den där förbannade neurologen som verkar se det som en prestige fråga att skicka en remiss.
(Jag menar att om man inte kan eller vet så kan man väl ta hjälp av någon som kan och vet mer?)

Men jag svär inte så långa ramsor, jag slåss inte eller skriker för det kommer man ju ingen vart med.
Jag väntar ett tag på remissen och kommer den inte illa kvickt så får jag vidare!
Först till verksamhetschefen och hjälper inte det så blir det att ta kontakt med patientnämnden!
Så det så.
Jag tänker inte ge mig någongång!
Jag tänker kämpa med allt medel jag kan.