En annorlunda lördag

Detta har varit en annorlunda helg,även om vi försökt göra det bästa utav den.Mannen mår fortfarande dåligt.Han har inte fått behålla en matbit på 4 dagar. Jävla cellgifter!

Så frustrerande att bara stå bredvid och se på när han mår så här.


Känner mig som  gnälliga tanten just idag. 
Får så otroligt dåligt samvete när jag sitter här och skriver en massa gnäll.
Det är ju inte jag som är sjuk.
Det är nästan bara här i bloggen som jag ventilerar,gläntar på känslor, spyr ut min sorg och emellanåt bitterhet.

I "vanliga" livet är det mitt hurtiga-jag som lever.
Finns liksom inget annat alternativ...
Men jag är trött,ja vi är trötta hela familjen. 
Livet är lite för  hårt och smärtsamt ibland. 
Många tankar som snurrar i huvudet.
Tänk om han/jag /vi går igenom allt detta utan att det förändrar något?
Att MS:en fortsätter att hålla hans kropp i ett järngrepp?
Tankarna om barnen finns där hela tiden.
De får stå tillbaka på många saker.
Eller iallafall vänta tills de är så stora att de kan göra vissa saker själva,utan en vuxen.
Bär det som en stor tyngd på axlarna.
Visst de är glada och pigga små typer men eftersom jag inte är oförskämt rik så måste jag ju jobba.
Är ganska sällan hemma innan halv sju på kvällarna och hinner därför inte med att låta dem ha olika fritids aktiviteter.Sånt jag vet att mannen gärna hade följt med dem till om han bara hade kunnat.
Jag har inte all ork,tid och energi som jag skulle vilja eller behöva att ha.


Springer ikapp med rädslan och den vinner över mig ibland.
Jag är så rädd, ja LIVRÄDD för vad framtiden har med sig för oss!
Önskar så att framtiden är ljus - jag hoppas det och vill tro på  mirakel - för det sker!