Inte stark bara stryktålig

Undantryckt och undangömt men inte bortglömt.
Så fungerar jag.
Inte alltid och med allt. Men just nu.
För nu har vi fått så många tråkiga besked ett tag så istället för att ta in allt har jag valt att förtränga. Medvetet eller omedvetet vet jag inte.
Jag ser inte det jobbiga i vitögat på en gång.
Försöker hitta det som är positivt i det negativa. Går inte det så trycker jag bort jobbiga tankar och gömmer undan tuffa funderingar.
Men de finns där.
Kvar under ytan och de gror och växer sig större.
Och större...

Jag vet att er jag möter som frågar hur det är menar väl. (Jag vet det för jag ställer samma fråga själv.)
Det är vid dessa tillfällen jag stängt av helt.
Ett kort svar,
jo då det funkar, tack. Hur är det själv? Bort med fokusering på mig och vår familjs situation fort som tusan.
För tänk om det skulle brista?
Om gråten jag har inom mig skulle tränga igenom?

Hur skulle den som bara ville vara vänlig och fråga en vanlig fråga reagera då?

Just nu är jag känslig, känsligare än vanligt.
Nära till tårar hela tiden.
Det kan räcka med små saker.
Som att se en hel familj mamma, pappa och barn ute tillsammans på långpromenad.
Det är ju så vi oxå vill göra.
Tillsammans.
Hela familjen.
Inte bara jag och barnen.

Det gör lite ont men missuppfatta inte nu.
Jag är inte avundsjuk,missunnsam eller bitter.
Jag har accepterat att vi inte kan göra vissa saker. Så är det bara.
Men ibland gör det lite ont iallafall.

För jag vet att som barn är det så viktigt att vara som alla andra.
Vi kan inte ge våra barn det.
Att vara som alla andra.
Men vi ger dom det vi kan.
En massa kärlek och ett öppet sinne.
Vi lär dom att inte döma.
Alla är vi människor.
Som att inte döma en annan människa pga handikapp.
Det är inget konstigt för dom att vissa går med käpp.
För det har pappa oxå gjort.(ja han har tränat så han kan gå utan, min älskade kämpe:)

Nej på barns underbara vis är de mest nyfikna på vad som gjort att man går med käpp.

Det är jag väldigt stolt över, vi uppfostrar tre barn till att inte bli fulla av fördomar.
För fördomar begränsar en som människa.

Och nej jag är inte alltid så här deppig, jag har mina svackor bara.
Och då tröttnar jag på att hålla masken.
Så här ser mitt liv ut och trots allt är jag lycklig över min familj och allt jag har.

Det är den där förbannade sjukdomen som gör mig ledsen.
För den är så oförutsägbar.
Livet är inte särskilt rättvist, vi har alla våra kamper och våra ups and downs.
Vi blir nog inte starkare ju fler gånger vi får kämpa, bara mer stryktåliga.

Ta hand om er!