Om envishet

Jag är envis. Envisare än en åsna.
Säger någon till mig att det där klarar inte du, då är min första tanke - ska vi slå vad!
Jag verkligen avskyr när man inte tror att man kan. Eller när någon säger att du kan inte, för man klarar så mycket mer än vad man tror.
Igår är ett bra exempel.
Jag fick ju den där lampfan.
Jag försökte och försökte, skruvade och meckade men inte gick det.
Skam den som ger sig tänkte jag.
Mitt i allt mitt skruvande kom ett barn och sa
-mamma jag är hungrig.
Shit det har inte jag tid med tänkte jag, jag ville ju bara få upp lampan.
-får jag laga maten, undrade det där underbara barnet.
Oj hur ska hon klara det tänkte jag, men jag ville ju inte säga att det kan inte du så jag sa okej.
Och vi var ju båda i köket så jag kunde säga hur hon skulle göra.
Förstår ni vad duktig hon är min lilla tjej:)
Och så stolt när vi satte oss till bords.
- den här maten har jag lagat pappa!
Duktiga älskade nell❤

Och lampan, nja jag fick väl be min handy man om lite hjälp med att koppla sladdar, inget tålamod för sånt, alls!
Men nu äntligen sitter den där den ska:)