Hemligheter..

Det fanns en tid när det var hit, och till er, jag vände mig. Vad som än hände så kunde jag åtminstone skriva om det, och, i bästa fall, få ett par kommentarer om att jag är modig, fin, duktig, bra och inte alls ensam.

Nu förtiden brukar tänka att jag av olika anledningar inte vill skriva om vissa tankar, känslor och händelser här. Men ibland, kanske när jag hinner och orkar reflektera kring det, känns det snarare som att det beror på att jag inte vågar längre.

Och nu... Det hemliga, svåra, onda, hemska och viktiga känns alltid för hemligt, svårt, ont, hemskt och viktigt för att skrivas ut på internet, där vem som helst kan läsa, döma och missuppfatta.

Jag vill inte att det ska vara så.