Om min son

Min älskade lilla prins är den mest godhjärtade jag vet. Han är en alldeles underbar unge som alltid har en kram eller ett vänligt ord.Han har humor och tycker om att få andra att skratta.
Han har det härligaste skratt jag vet.
Han är artig och väluppfostrad får vi alltid höra av de som känner oss (och även av andra)

Sen har han ju sina sidor han oxå. Han kan reta gallfeber på mig och vara uppkäftig som få.
Ibland är vi som hund och katt.
Han har ett jäkla humör ibland.
Precis som alla andra barn.
Men det hör till.

Ett tag nu har han haft det jobbigt i skolan. Har sagt att han hatar skolan och att han inte vill gå dit. På lektionerna har han pratat för mycket och stört de andra barnen. Hans uppkäftiga sida har visat sig för lärarna med. Vi har fått många telefon samtal hem om detta.
Vi har pratat och undrat. Känt oss som dåliga föräldrar.
Våran prins som förut älskade skolan och läxor.
Vad hade hänt, tänkte vi?
Vad har vi gjort för fel?
Vi har pratat med vår prins och han har förstått att han gör fel. Men endå inte haft något riktigt svar på varför han pratar när han vet att man inte ska. Och han vet oxå att det är fel att vara uppkäftig mot lärare.

Men häromdagen brast det för honom.
Han berättade gråtande för sin pappa om två barn som var elaka mot honom.
Kallade honom för fula ord, gav taskiga kommentarer om hans utseende och hans kroppsdelar.
Barn som vi trodde var hans kompisar.
Vi blev chockade. Pratade med skolan som lovade att hjälpa till och prata med de här barnen.
Och vet ni, det verkar ha ordnat sig.
Sonen är mycket gladare och börjar tycka att skolan är rolig igen.
Så underbart.
Det uppkäftiga kämpar vi vidare med och det blir mindre och mindre konflikter.

Jag är helt medveten om att barn är elaka mot varandra ibland.
Min son är ingen ängel. Inte alls.
Han kan han oxå, det vet jag.


Tänk om världen kunde vara lite annorlunda ibland.
Ett vänligt ord istället för en dum och onödig kommentar.
Så tänkvärt för både vuxna och barn tycker jag.