Om man bara fick vara liten igen..

Åh fy vilken jobbig dag det är idag.
Går som i ett vakuum för att hålla tillbaka känslor och för att hålla tårarna borta.
Det är inte helt lätt att leva med en sjuk man. Oron som ständigt är närvarande, fast man försöker att tänka positivt,önskar jag ingen.

Idag har vi tillbringat många långa timmar på sjukhuset.
Först tillsammans men sen var jag tvungen att åka hem till våra barn.

Min J, som inte kan få några skov har tydligen fått ett skov. Ett elakt sånt som satt sig på synnerven. Nu är det en dunderkur med kortison som gäller.

Men jag blir så kluven i såna här situationer.
En del av mig vill vara med honom på sjukhuset medan andra delen av mig vill vara hemma och ta hand om våra barn.
Men även där är jag kluven.
För en del av mig vill vara själv och dra täcket över huvudet. Gråta en skvätt i fred och svära över hur orättvist livet är.
Den andra delen av mig är pedagogisk och svarar på barnens frågor och torkar deras tårar.
Fast jag egentligen helst vill gråta själv och att någon ska torka bort mina tårar.
Men jag gråter inte framför någon, alls.
Jag håller tillbaka och kämpar för att ta hand om min fina familj.
För om jag skulle bli ledsen framför barnen, så skulle deras värld gå i bitar.
Min oro skulle inte göra dom något gott.
Jag håller god min och lugnar dom.
Åh ibland vill man bara få vara liten igen och slippa alla bekymmer.