Ikväll lättar jag mitt hjärta här, det börjar bli tungt.
Jag struntar i att jag blottar alla mina tankar jag bär på i tysthet,för det bara måste ut, innan det kokar över.
Jag vet inte varför allt elände måste komma på samma gång?
J har varit dålig så länge nu att jag knappt minns när han hade en bra dag sist.
Det tär.
På honom.
På mig.
På vårt förhållande.
Barnen ja de förstår ju mer än vad vi vill att de ska. Men vi håller god min, framför dom.
Innerst inne är vi så galet trötta på den här jävla sjukdomen som hindrar oss från så mycket.
Lika trötta båda två.
J mår dåligt för att han inte kan göra något alls knappt. Han sover så fort han får tillfälle.
Och jag har blandade känslor.
Ena sidan av mig förstår. Han behöver vila och kärlek.
Han behöver inte ha en arg, gnällig och bitter fru.
Men den hemska frun blir jag ibland.
Jag blir arg för att han har varit hemma en hel dag och inte gjort ett dugg.
Jag vet ju hur han kämpar, egentligen.
Han får släpa sig själv till spisen för att fixa mat åt våra barn. Sitta där på en stol och kämpa emot trötthet och smärta. Men han gör det för sina barns skull. De kan ju inte gå hungriga bara för att pappa är sjuk.
Det är jag ju såklart glad för, att han fortfarande orkar kämpa.
Men jag kan ibland inte hejda den där bitterheten när jag jobbat väldigt långa dagar och kommer hem till kaos.
Disk,tvätt,städ and so on..
Ensam, jag känner mig ensam och liten.
Trött på att fixa så mycket själv.
Att dra det tyngsta lasset.
Är det något så enkelt som att åka till stranden med barnen så är det jag, ensam som sitter där.
(Han är sjuk jag vet, jag får inte tänka såhär.)
Men jag känner mig så ensam.
Torkar en tår ur ögonvrån när jag ser hela familjer som sitter där och fikar och badar tillsammans.
Vi kan inte göra sånt.
Inte när J mår så här.
Barnen är vana, men jag vänjer mig nog aldrig.
Jag klistrar på det där leendet när någon frågar hur det är.
Det är bra svarar jag jämt.
Fast jag helst av allt vill slänga mig runt halsen på den som frågat och lätta mitt tunga, sorgsna hjärta.
Skrika att jag är så jävla ensam.
Och gråta ur allt det där som gör så ont.
Allt det där som jag gömmer och döljer så väl.
Som ingen förstår.
Jag är ju jämt så glad.
Så positiv.
Mm eller hur?
Jag försöker att ha en positiv inställning till det mesta här i livet.
Försöker verkligen.
Jag är utmattad, fysiskt och psykiskt.
Att då dessutom ha en ledsen tonåring(av helt andra orsaker) gör inte situationen lättare. Ytterligare en sak att oroa sig för.
Som tur är lättar hon sitt hjärta för mig och går inte och bär på det ledsna själv.
Jag tröstar, kramar och försöker styra upp så allt ska bli till det bästa för henne. För det är sånt mammor gör.
Hur trött eller utmattad man än är så finns man där för sina barn, ALLTID!
Jag tror hon är tacksam.
Och jag är ännu mer tacksam att vi har den relationen vi har. Vi pratar om saker,hon anförtror sig till mig.jag försöker att låta henne vara den tonåring hon är, inom vissa ramar såklart. Hon håller ju på att ta steget in i vuxenvärlden mer och mer.
Och då är inte mamma nummer ett på listan.
Hon vet ju att jag alltid finns för henne när hon behöver mig.
Jag tror inte på att ha alldeles för många regler. Vi har några få, viktiga som vi är helt överens om.
Vi bråkar väldigt sällan.
Det känns bra i mamma hjärtat.
Men jag vill ju att hon ska må bra!
I stunder som dessa försöker jag verkligen att tänka att det ordnar sig till slut, att allt detta stärker mig som människa och att jag förhoppningsvis med allt mitt bagage, i framtiden kan hjälpa någonannan i liknande situation.
Och mitt i allt detta känslomässiga tumult finns två små till.
Men de är fullt upptagna med att njuta av de sista veckorna på sommarlovet. Hänger med kompisar,sparkar boll,plockar bär och gör sånt som barn gör på somrarna.
(Jag vill nog hemskt gärna vara liten igen känner jag..)
Så de hinner inte märka så mycket av allt som händer här hemma.
De bara är, i nuet.
Där vill jag med vara.
Försöker så gott det går.
Ta tillvara på små stunder. Som den där kramen i förbi farten, innan man springer ut och sparkar boll igen.
Eller den där lilla handen som tar ens hand och den lilla rösten som berättar för en att man är den bästa mamman som finns.
...
Då vet jag att den här kampen vi för mot sjukdom, tillsammans, är värt allt slit.
Det kommer att bli dagar som är tuffare än de som varit, men vi har varandra och så mycket mer kan man inte begära.
Var rädda om varandra❤
